De flesta svetsprocesser kräver hög temperatur för att metaller skall förenas. Värmekällan beskriver i regel vilken svetsprocess som skall användas, t ex gasbågsvetsning. Ett av huvudproblemet när det gäller svetsning är att när metaller hettas upp reagerar de med luften. Hur man skyddar den varma metallen från den omgivande luften är därför att karaktäristiskt problem när det gäller svetsning. Det finns en rad olika metoder att skydda svetsgodset från den omgivande luften. Allt från att skydda med flux eller höljen runt elektroden (vilket ger en skyddande slagg) till inerta eller aktiva skyddsgaser. I vissa fall avlägsnas luften totalt, så att man svetsar i vakuum.

En del processer har utvecklats för speciella applikationer medan andra är mycket flexibla och täcker ett stort område av svetsfall. Svetsning används i huvudsak för att förena artlika eller artskilda metaller men används mer och mer för att reparera och återuppbygga slitna eller skadade komponenter.
Ett applikationsområde som växer är hårdpåsvetsning av nya detaljer, vilket ger en yta som står emot korrosion, abrasion, slag och nötning. I dessa applikationer används svetsprocessen för att ge önskad egenskap på ett billigare material eller på ett material som är svårt att framställa.

När svetsning introducerades på slutet av 1800-talet blev bågsvetsning och dess olika svetsmetoder den största och mest använda processen. Som namnet säger är värmekällan en elektrisk båge mellan de delar som skall svetsas och en metallisk elektrod. Elektrisk energi, omvandlad till värme, genererar en bågtemperatur på upp mot 7000C, vilken smälter och förenar metallerna. Utrustningen kan variera i storlek och komplexitet, beroende på vilken av de skyddsmetoder, som finns inom bågsvetsning som används och vilken typ av tillsatsmaterial man väljer. Bågsvetsprocesser består av Manuell Metallbågsvetsning, Gasmetallbågsvetsning, TIG-svetsning och Underpulversvetsning